Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Avsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nila hade ju varit i i kyrkan förut, både i Pajala och
Enontekis för att inte tala om Rounala, där det spökade, så
att han aldrig tordes dit mera. I Enontekis var det mest
klockaren, som fick sjunga några psalmer och läsa en
predikan så fort som möjligt. Hade inte Kungl. Maj:ts nådiga
kungörelser varit att läsa upp jämte andra om utbjudna
varor, auktioner och farliga giller, som lagts ut för vilda
djur, hade man knappast kunnat tala om en ordentlig
gudstjänst. I Pajala stod nog prästen och predikade, när han var
så nykter, att han kunde komma, men då syntes bara ett
halvt dussin människor i bänkarna, ända till dess
kungörelserna kommo. Då kom också folket. Det var det enda
förnuftiga av alltsammans tyckte de. Ty att höra dem hade man
åtminstone nytta av för detta livet.
Kan man tänka sig, att när Nila trädde in i Matarengi
gamla kyrka, den han tyckte vara alldeles oändligt stor
och oändligt mycket vackrare än Pajala lilla eländiga
träkapell, där man såg dagern mellan stockarna, när det fanns
någon dager — då var hela kyrkan full av eld. Det satt
ljus i varenda bänk, riktiga talgljus och inte bara pertor
1 väggarna, stickor som brunno en stund, tills de byttes om,
röko och osade. Och bakom ljusen satt folk, och alla sjöngo
de, så att ingen hört maken. De sjöngo på en gång allt vad
de orkade, i en underlig takt. Så tego de en liten stund, och
sedan började de igen.
Nila visste inte, vad han skulle tänka om allt detta och
om alla, de förgyllda och försilvrade sakerna och om det
levande folket, som fanns efter läktarna målat i eldröda, blåa
och gröna färger med stort skägg samt grått hår och som
tittade på honom. Aldrig hade han sett sådana seitar förr,
ty det var väl något i den vägen.
Men alltsammans glömde han snart för den där mannen,
som stod mitt i korsgången och sjöng för dem allesamman.
Nog hade han hört dem som kunde jojka vackert, men maken
hade han aldrig hört. Han hade hört nåiderna sjunga till
trolltrumma, så att han tyckt sig vara bland de
underjordiska och gripits av en ryslig yrsel, men detta var ljuvligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
