Se! dagen gryr. Med solen käns
Hvart väsen pånyttfödt,
Och jordens rund och himmelens
Har våren blomsterstrött.
Med mor’nad blick och hvilad nog
Jag ilar ut till harf och plog.

        Ack! den sin egen hydda har
Att dela med en vän,
Han somnar gladt, när solen far,
Och vaknar gladt igen.
Nyss Anna väckte mig, när sol
Rann upp i sky och tuppen gol.

        Mig skänkte himmelen allt hvad
Mitt hjerta saknat förr;
Och ingen, som af hjertat bad,
Gick ohörd från dess dörr.
”Barmhertige!” min bön var den,
”Gif mig en hydda och en vän!”