Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kvinnan - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 DEN FÖRSTA KVINNAN
II.
När äntligen efter massor av tal, man reste sig
från bordet, kom presidenten bort mot Joan. Alla
talarna efter middagen hade talat krig och
patriotism, Joan började längta tillbaka till
ammunitionsfabriken, där hade det varit fredligare. Hon brukade
annars icke smälta inför auktoriteter och såg rätt
svalt på presidenten. Men det var omöjligt att förbli
oberörd, när en man med världens ögon riktade på
sig, kom som han var med världens öde i sina
händer och talade till en, som till en man, en
kamrat, vars gillande han gärna ville förvissa sig om.
— Det finns bara en väg för oss att gå, sade han.
Vad förmår en man mot ödet, när det sänder
händelserna i tunga kolonner emot honom? Känner ni
till de antika tragedierna? Det är ett ämne för en
Sofokles detta: pacifisten, som tvingas att förklara
krig just därför.
För ett år sen hade Joan som medlem av en
freds-deputation uppvaktat honom. Han hade då frågat:
A^ad önskar kvinnorna av mig ? Joan hade svarat:
att ni skall utföra ett moraliskt hjältedåd. Men han
hade icke kunnat det. En man i hans ställning
riskerar icke att bli avspisad av Europa för andra
gången.
Nu frågade han inte, emedan han redan fattat
sitt beslut. Men han visade henne den hedern, stor
nog att vinna henne, att förklara för henne, flickan
5. — Wägner, Nyckelknippan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
