Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kvinnan - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DEN FÖRSTA KVINNAN
från Västern, varför han, som fått kvinnornas röster
just på grund av sin pacifism, nu måste bli den,
som ledde republiken i krig. Hon måste ju förstå,
att den, som inte motstod våldet, hjälpte det till
seger. Men segrade våldet, då farväl bland mycket
annat med kvinnornas framtid i staten. Ty då skulle
endast de få något att säga, som kunna sätta makt
bakom sina fordringar.
Joan svarade icke. Måste då icke alltid någons våld
segra? frågade hon sig själv. Hela hennes hållning
och uttryck tala om en smärta och hopplöshet inför
problemet, som ögonblickligen reflekterades hos
presidenten.
— Ja, det är att förtvivla åt, sade han, och hans
röst fick ett beslöjat uttryck. I tidningarna stod
nästa dag, att hans "grå ögon varit fulla av tårar,
vilka han icke vårdade sig om att dölja". Men nu
är stunden inne för oss att lösa problemet om
fredsvännernas och de kristnas hållning till idet onda i
världen. För min del anser jag att det finns endast
en lösning, den jag kommer att föreslå parlamentet
i morgon, som sagt, ni förstår...
Hans uppmärksamhet fångades av en liten grupp
personer, anförda av hans yngsta dotter som
närmade sig den plats, där de sutto, han blev
tankspridd och lät meningen glida ut. Om de nu vill
dansa i detta sammanhang... ?
Så samlade han sig på nytt: — tro inte, sade han i
litet hastigare tempo och betraktade Joan med ett
litet vinnande leende, att kvinnorna eller pacifisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
