Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Divan, som aldrig dog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 DIVAN, SOM ALDRIG DOG
skratt, pä frökens sida av skranket satt ännu en
person och han skrattade så som den skrattar, som mist
herraväldet över sig själv. Han vred sig, han
stönade, miste andan, fångade den igen och miste den
på nytt bara han såg på Kajsa. Kajsa i sin tur kunde
inte begripa vad som tagit åt friska karlen. Och hon
stod där och utförde en hel serie gubbar inför
honom, uttryckande förvåning, medlidande (över hans
sinnestillstånd) otålighet och slutligen vrede över
att det gick för långt. Allt detta med otrolig
snabbhet och skicklighet.
Till slut måste han fatta sig, ännu skälvande efter
krisen hoppade han över skranket, tog Kajsa i sin
famn och ropade: — Gumma lilla, jag har sökt henne
i månader, jag har offrat allt för att finna henne!
Nu är hennes lycka gjord.
— Nej, sade Kajsa, det är för stor åldersskillnad.
Han tycktes inte ha hört hennes invändning. —
Hon ska få snus i säckvis, välsignade käring! Hon
ska få två kronor om dan, bara hon gör som jag
vill.
— Skall jag skriva kontrakt med hin håle då?
frågade Kajsa misstänksamt. Vad ska han med min
gamla skitna själ? Och när hon sade detta, målade
sig hennes nyfikenhet, snuslystnad, rädsla för själen
och samtidigt förakt för densamma så storartat i
hennes ansikte, att den unge mannen knäppte ihop
händerna i tacksamhet.
Han hade fått i uppdrag av ett filmbolag att göra
en bondfilm. Inte för att han just nånsin varit på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
