Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. En samurais hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föresatt sig att ge stråtröfvarna en läxa. Min tjänare Taru en
riktig tiger, när det gäller blodsutgjutelse, rusade rakt på den långe
tataren, Tschang-Wo, och måttade ett hugg mot hans hufvud.
Men hugget afvändes af en af höfdingens tjänare och träffade
endast delvis, i det att det skar af bofvens högra öra. Sedan
började de brottas, Tschang-Wo och Taru, och det blef ett förtvifladt
slagsmål, där de båda lågo och vältrade om hvarandra på
marken, ty fastän tataren är groft byggd och enormt stark, var Taru
på den tiden yngre, och ingen i hela japanska armén kunde mäta
sig med honom i brottning. Tyvärr fick han ett slag i hufvudet
af samme man, som afvändt hans hugg från Tschang-Wo och
innan jag hann komma till hjälp, kafvade sig tataren på fötter och
försvann i mörkret. Han var en af de få, som lyckades komma
undan. Vi utrotade så godt som hela bandet. Som jag anade,
hade han hållit på att tortera ihjäl de sex eller sju japaner, hvilka
de tagit med sig som fångar från bakhållet. Vi hade två timmar
kvar af våra tjugufyra.
— Och hvad gör Tschang-Wo just nu i Tokio?
— Jag vet inte, fastän jag har min tro på mig. Jag har
hört mycket litet talas om honom sedan kriget. Men han är
fortfarande höfding för sitt röfvarband, och vi ha alla skäl att tro, att
han står i Rysslands sold. Men han är inte längre i Tokio. Så
fort Taru berättat mig, att han stött på honom i Uenoparken,
sände jag ut folk i tatarens spår. Han hade då redan försvunnit,
och jag tror inte han kommer åter i brådbrasket; hans felande öra
gör honom alltför lätt igenkännlig.
En dag, ej långt efter det Bob sålunda fått höra
Tschang-Wos historia, var hans värd mer än vanligt sysselsatt. Det ena
telegrammet efter det andra aflämnades, och ehuru damerna icke
visade någon ängslan, röjde de dock genom vissa små tecken, som
skulle ha undgått en mindre intresserad iakttagare än Bob, att en
kritisk tidpunkt var inne. Få yttre ömhetsbetygelser växlades
mellan Kobo och hans närmaste, men det var lätt att se, hur
fullständigt hans hustru och hans dotter gingo upp i honom och hur de
alla afgudade ende sonen i huset, som gick i skola i England.
Det var onsdagen den 3 februari. Bob satt tillsammans med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
