Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Den vilde springaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han afbröts af en fräsande kalldusch, som betog honom
andedräkten.
— Ni blir snart van därvid, sade Yamaguchi och smålog.
Det dröjde dock några timmar, innan Bob så pass vant sig
vid »Kasumis» älskvärda egenheter, att han med något så när
ledighet kunde röra sig omkring. Måltiderna inne i den lilla mässen
fann han särskildt påkostande. Maten serverades i tennskålar;
officerarna sutto vid bordet med fötterna stadigt stödda mot golfvet
och sörplade i sig soppan mellan båtens rullningar. Men Bob
hade ej tillräcklig öfning i att rätt afväga sina rörelser. Han
lyfte tennskålen till läpparna endast för att finna att han öppnade
munnen mot tomma luften eller att soppan på egen hand tog
ett luftsprång och sprutade öfver hans ansikte och kläder, till
mycket liten båtnad för en tom mage.
En ännu obehagligare erfarenhet väntade honom, sedan han
dragit sig tillbaka för natten. Hur han än bar sig åt — det var
honom stört omöjligt att undvika att kastas ned från bänken, rulla
under bordet och häftigt studsa tillbaka från motsatta väggen.
Det mest sinnrikt konstruerade bröstvärn af kuddar tjänade
ingenting till; det skulle ha kunnat motstå rullning och stampning
hvar för sig, men när dessa rörelser voro förenade, sprängdes
kuddarna i sär, och Bob, som just höll på att dåsa i sömn, fann
sig liggande så lång han var bland sina bastioner och utanverk
under bordet.
— Nej, nu går det för långt, brummade han och sträckte
sig efter den enda af dynorna, som stannat kvar. Det är visst så
godt att stanna där jag är.
Han drog ned filtarna, lagade ihop en bädd under bänken
och ena bordsändan och lyckades få sina slingringar inskränkta
till en något mindre areal genom att hugga tag i bordsbenet, så
ofta hans jämnvikt sväfvade i alltför stor fara.
När han vaknade ur sin oroliga sömn och gick upp på
däck, var det en vacker, stilla morgon, och han såg framför sig
staden Chemulpo, som från hafsytan i afsatser höjde sig uppåt en
brant, snötäckt bergssluttning. Den tog sig ytterst pittoresk ut i
solskenet.
Kajen var öfverfull af koreaner i sina underliga svarta, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
