Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Jagad af kosacker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likt en oformlig liten utväxt från den ändlösa hvita slätten. Han
höll in hästen, steg af och ledde djuret fram emot det lilla
huset.
Det hade delvis fallit i ruiner. Dörren var för låg för att
släppa in hästen, men efter att ha gått rundt åt baksidan fann han
en gapande öppning i den grofva lerväggen, som var stor nog
att låta hästen passera. Här var då åtminstone tillsvidare en
lämplig tillflykt för både ryttare och djur. Visserligen kunde man ännu
vänta, att kosackerna skulle uppenbara sig, men hästen orkade ej
gå längre; medan han hvilade sig, skulle snöstormen kunna
upphöra, och bara himlen klarnat, skulle Bob måhända bli i stånd att
lugnare öfverväga sin ställning och uttänka någon bestämd plan.
Efter att ha ledt djuret in i skjulet, skrapade han snön
från dess kropp och gnuggade det så torrt som möjligt med de
filtar han lösgjorde från sadeln. Sedan satte han sig ned på en
träkubbe, frusen, hungrig och nedslagen.
Funderande och drömmande föll han snart i en lätt slummer.
När han vaknade, märkte han, att snöfallet upphört och att
himlen höll på att klarna. Klockan var fyra på eftermiddagen. Han
reste sig, stel af köld, gick ut ur kojan och varsnade en mattröd
strimma vid horisonten.
— Det måste vara solen, som går ned, sade han för sig
själf. — Månntro jag skulle kunna vägleda mig efter den och så
småningom hitta fram till någon by, där jag kunde få mat?
Stackars gamla brunten! Jag hoppas du inte känner dig så utsvulten
och missmodig som jag.
Han ledde ut hästen och satte sig upp. Det frös nu åter hårdt;
snön knarrade under hofvarna med ett sprödt metalliskt ljud, då han
red bort. Västerut, mot den nedgående solen, måste hafvet ligga;
åt det hållet var ingenting att hoppas, I norr voro ryssarna,
söderut japanerna, men hur långt borta? Han måste styra kosan
österut, ty förr eller senare skulle han då komma fram på stora
landsvägen, och vore han väl på landsvägen, kunde närmaste by
ej ligga så aflägset. Alltid skulle han löpa risk att stöta på
ryssar, men den risken kunde ej undvikas. Han satte därför hästen
i gång österut. Hans ankomst till en koreansk by skulle, det visste
han, nog ej vara utan sin fara, men den ena risken uppvägde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
