Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Vid midnattstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett stycke svart bröd, en tallrik konserveradt oxkött och litet
brännvin i en mugg.
— För att hjälpa mig att hålla modet uppe, sade han. Han
var hungrig och brödet och köttet försvunno snart. Men
brännvinet fann han för starkt, och han undrade, om man ej skulle
låta honom få en droppe vatten.
Han skulle bli skjuten, ja visst, så var det ju... När skulle
det ske? Skjuten... För första gången tvang sig innebörden af
föregående natts scener på honom. Han hade varit så fysiskt
uttröttad, men på samma gång så stålsatt af sin föresats att
ingenting säga, som skulle kunna förråda Yamaguchi, att han knappast
kännt sig berörd af den afkunnade dödsdomen.
Men nu — nu slog honom tanken på döden för första
gången. Det var underligt att nödgas dröja vid den... Han var
frisk och stark; ganska styf och mörbultad visserligen, men det
skulle snart gå om. Och ändå skulle han mycket snart vara död.
Han kunde omöjligen få för sig, att så var; ombord på de
japanska fartygen, hvarken inne i »Mikasas» af giftiga rökmoln
uppfyllda kasematt eller på »Kasumis» däck, där projektilerna yrde
om hvarandra, hade dödsfaran någonsin stått för hans sinne.
Det besynnerliga i saken frapperade honom mest af allt.
Det föreföll ju orimligt, att han skulle dö, och af hvad skäl?
Hans förklaringar hade varit alldeles för enkla för att vinna
tilltro. Han öfvertänkte de senaste dagarna; det fanns ingenting i
hans handlingar, som han kunde ha ändrat, äfven om han vetat,
att döden skulle komma så snart.
— Nå, det kan icke hjälpas, blef hans slutreflexion. — Jag
bara hoppas kunna stå på mig ända till slutet.
Lifskänslan var så stark inom honom just nu, att han
började se sig om inne i det trånga rummet, instinktmässigt sökande
något sätt att undkomma.
Hans fängelse mätte omkring tolf fot i fyrkant. Ytterväggen
var af sten, ungefär aderton tum tjock, och den ägde ett enda
snedt sluttande fönster utan glas, som på murens insida mätte
tjugu tum i bredd för att sedan afsmalna uppåt och utåt till sju.
Fönstrets nedre kant var ungefär tre fot från golfvet, och mellan
den öfre kanten och taket var afståndet ungefär detsamma. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
