Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Nattlig rekognoscering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teet är slut, tar jag det som en försynens vink. Och då, herr
Fawcett, utlämnar jag mig åt ryssarna som god pris, och sedan
ber jag dem skänka er lifvet.
Med Ah-Sams tillhjälp samlade Bob ihop de lösa
klippblocken inne i grottan och fogade ihop dem till ett slags
bröstvärn tvärs öfver grottans smalaste del. Sedan gick han tillbaka
till sin post och somnade åter in, medan kinesen höll vakt.
Efter en ej särdeles välsmakande frukost på åsnekött och
svagt te begaf sig Bob åter inåt grottan. Han räknade stegen och
fann, att den mätte omkring hundrafemtio alnar i längd.
Omedelbart framför den bortre öppningen trängde den ihop sig högst
betydligt, så att den endast tillät två personer att passera i bredd.
Mynningen vette utåt en brant bergsluttning nära tvåhundra fot
öfver marken.
Som han nu stod omedelbart framför grottans öppning, var
Bob nästan helt och hållet skyddad från att ses utifrån genom ett
skrofligt stenblock, som sköt ut från berghällen. Han gick fram
mot randen af bråddjupet, lade sig på magen och tittade ned.
Det första föremål, som fångade hans blick, där det låg
inklämdt mellan två klippor nära bråddjupets botten, var kroppen
af en stor brun björn. Det var nästan med en lättnadens suck,
som Bob upptäckte, att den okände inkräktaren, som han förföljt,
icke var en mänsklig varelse. Blixtsnabbt erinrade han sig
björnen, som han och Ah-Sam sett sitta på bakbenen vid ingången
till klyftan, när de några dagar förut passerat förbi platsen.
— En sådan åsna jag var, som inte kom ihåg det! tänkte han.
Sedan förebrådde han sig att han låtit damerna inrätta sig
inne i grottan, innan han tillräckligt undersökt den. Björnen hade
tydligen utvalt den till vinteride och hade blifvit förskräckt, när
han märkt, att hans område tagits i besittning af andra. Nu låg
han där stendöd, efter att ha fallit lodrätt omkring sextio fot och
sedan från ett utsprång studsat öfver till klipporna midt emot.
När Bob blickade uppåt, såg han, att den af väder och vind
vittrande klippväggen reste sig minst trehundra fot öfver hans
hufvud. Till vänster observerade han, att höjden gjorde en
krökning; på andra sidan dess ytterlinje såg han en sträcka låga
kullar och dalsänkor afteckna sig mot snöhöljda bergkammar. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
