Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Nattlig rekognoscering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppätna dragarnas halsremmar. Det räckte icke till att bilda en
stege, men Bob hoppades, att repet skulle vara så pass långt, att
han skulle kunna fira sig från grottans mynning ned på
sluttningen, hvarifrån nedstigandet till slät mark skulle vara mycket lätt.
När repet var färdigt, tog han det enda stycke af kärran,
skakeln, som icke blifvit sönderhugget till bränsle, gick åter in i
grottan, undvek att besvara fru Pottles ifriga frågor och begaf sig
skyndsamt tillika med Ah-Sam till den bortre grottmynningen.
Vid den punkt, där den senare smalnade omedelbart ofvanför
bråddjupet, lade de vagnsskakeln tvärs för från sida till sida och
fäste sedan stadigt repet därvid.
Mera var det ej rådligt att göra, så länge det var dager.
På eftermiddagen gaf Bob ändtligen efter för fru Pottles böner
och berättade historien om sina äfventyr intill den stund, då han
sammanträffat med henne.
— Nå, aldrig har jag väl hört maken! utbrast frun, när
historien var slut. — Tänk bara, Ethel, hur briljant det skulle göra
sig i en bok!
— Det tänker jag minst på, tant lilla.
— Kors, hvarför inte? Min penna rostar, så länge sedan
är det jag skref någonting. Men hvad tänker du då på?
— På hur märkvärdigt och underbart det är alltsammans,
svarade den unga flickan med en rodnad. — Och uppmuntrande
för oss är det dessutom. Herr Fawcett har genomlefvat så mycket.
Ack, den som bara en gång finge råka den där japanska herrn
— Kobo, var det inte så han hette?
I skymningen återvände Bob och Ah-Sam till den aflägsnare
delen af grottan och släppte ned repets fria del utmed branten.
Det tog slut kanske tio fot ofvanför toppen af den nedre
sluttningen, det ställe hvarifrån den stackars björnen studsat. Ett fall
ned på släta marken hade måhända ingenting betydt, men den
steniga sluttningen skulle kunna visa sig olycksdiger för Bob
såväl som för björnen.
Som det icke fanns något mera rep att tillgå, kunde man
blott göra en sak: med fyra eller fem alnar förkorta repets längd
vid fästpunkten inne i grottmynningen. Ah-Sam lossade på
tågändan och knöt åter fast den vid skakeln, hvarvid han använde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
