Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Nattlig rekognoscering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre rep. Efter att därpå noggrannt ha undersökt
grottöppningen, upptäckte Bob, att kärrskakeln var just lagom lång för
att inpassas vertikalt mellan en hålighet i marken och ett
utskjutande block i taket, omkring en aln från mynningen. När detta
var gjordt, fann han, att repets fria ända nätt och jämt berörde
sluttningen nedanför.
— Allt mycke bra, massa, sade Ah-Sam med belåten min.
— Ja. Nu blir det snart mörkt. Jag firar mig ned, du
stannar kvar här, och när du känner, att det rycker på repet, så
betyder det, att jag kommer tillbaka.
— Mig förstå, mig inte vara borta — inte rädd!
Efter att ha inväntat mörkrets inbrott klef Bob försiktigt ut
på branten, och med tillhjälp af öglorna, i hvilka han var i stånd
att stå rak och sålunda då och då hvila armarna, klättrade han
utan svårighet ned. När han satte fötterna på sluttningen, fann
han, att dess öfre del var brantare än den förefallit uppifrån, och
han var glad åt att repet var så pass långt, att han kunde hålla
sig fast därvid under den första klättringen vidare utför.
Därefter sjönk han ned i sittande ställning och kraflade sig
slutligen försiktigt på händer och fötter utför sluttningen till släta
marken. Och så varsamt undvek han att göra något buller —
genom att rubba en lös sten eller att stöta för hårdt mot klippan
med stöflarna — att det dröjde nästan tio minuter, innan
nedstigandet var fullbordadt.
När han ändtligen rätat upp sig på stadig mark, såg han
sig omkring för att om möjligt orientera sig. Lyckligtvis hade
de moln, som under flere föregående nätter förmörkat himlen,
skingrats; det fanns visserligen ingen måne, men stjärnorna lyste
matt, och vid deras sken såg han, att det fanns ingenting, som
kunde tjäna honom som hållpunkt vid återfärden, utom de bägge
upprättstående klipporna, som famnade björnens stympade kropp.
Noggrannt aktgifvande på dessas ställning i förhållande till
en oregelbunden skrefva, hvari ännu låg en snödrifva — all snö
på den omgifvande sluttningen hade nu töat undan — vände han
klippbranten ryggen och gjorde en sväng rundt om den skrofliga
bergknalle, som dolde grottans mynning för iakttagare längre
ned. Detta utsprång var endast några alnar bredt uppåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
