Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Kosacklägret stormas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På aftonen mötte de två mandschuriska bönder, som de ifrigt
utfrågade i förhoppning att få några bestämda upplysningar, men
de vägrade att gifva något besked. Kobo föreslog, att man för
säkerhets skull skulle taga med dessa bönder. De tvungos
följaktligen att rida med sällskapet under återstoden af färden.
Vid mörkrets inbrott slogo de läger i bergen omkring två
mil från vadstället. Ingen eld tändes, och den strängaste tystnad
påbjöds. Bob gjorde hvad han kunde för damernas
bekvämlighet, och dessa visade ett sällspordt mod och en ovanlig uthållighet
under den långa och mödosamma färd, som de måste deltaga uti.
Dubbla vaktposter utsattes för att förebygga risken af
öfverrumpling under natten. Ingenting störde hvilan i lägret, men icke
desto mindre kände sig Bob mycket ängslig. Utan rast eller ro
vankade han omkring bland de utsträckta gestalterna, lyssnande,
spejande, grubblande. Kobo yrkade på att få tjänstgöra äfven han,
och på så sätt kunde Bob få taga sig ett par timmars sömn.
Äfven Kobo var orolig och sågs ofta anstränga sin hörsel för att
söka uppfatta något ljud.
Fru Pottle och Ethel sofvo tryggt hela natten — för första
gången, sade de, efter sin flykt från Mukden. Medvetandet, att
de nu hade Korea så nära, hade gifvit dem nytt hopp om att
ändtligen åter uppnå tryggade förhållanden, och hur stort deras
förtroende än var till Bob, tycktes de känna sig ytterligare
lugnade genom Kobos närvaro. Honom betraktade i synnerhet Ethel
med mycken beundran och vördnad.
Under dessa nattliga timmar låg Tschang-Wo med
fyrahundra af sina mandschuriska banditer i en liten dalsänka föga
mer än en mil längre bort. Endast den slumpen, att han råkat
på en lämplig lägerplats, hade förmått honom att göra halt just
lagom för att icke upptäcka flyktingarnas uppehållsort. Och äfven
som det nu var, hade det ej behöfts mer än ett oförsiktigt rop,
ett ljussken, ett händelsevis aflossadt skott, som gaf eko i dessa
ensliga bergstrakters stilla luft, för att han som en roffågel skulle
slå ned på sitt rof. Hvarken Bob eller Kobo ens misstänkte denna
obarmhärtige fiendes närhet, men genom sin sällsamma oro togo
de ett omedvetet intryck däraf.
Under den timme, som föregick daggryningen, diskuterade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
