Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Tigerns kula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunna bistå honom med de hopbundna remmar, som de hade till
sitt förfogande.
Det hade nu blifvit så pass mörkt, att risken af upptäckt i
hög grad förminskats. I det han reste sig upp på händer och
knän, beredde han sig att krypa tillbaka uppåt sluttningen. Men
plötsligt erinrade han sig den smalare klyftan, som han sett på
denna sida om ravinen, i rät vinkel därmed, och det for för
honom att han borde en smula undersöka äfven den.
Efter att ha krupit innanför det smala bältet af trädbevuxen
mark, reste han sig åter på fötter och vandrade hastigt framåt så
långt han ansåg sig våga. Sedan smög han sig åter försiktigt
från buske till buske, tills han kom fram till randen af den
smalare klyftan. När han närmare synat den, fann han, att den var
formad som en långsträckt kil — som en långsamt afsmalnande
trehörning, skuren ur en stor tårta. Äfven denna skrefvas väggar
voro tvärbranta, och bottnen var ej skönjbar.
Han blickade längs klyftan från den trängre inre ändan till
den bredare ytterändan, och där fäste han sig vid ett långt mörkt
föremål, som låg på sned tvärs öfver den. I början trodde han,
att det möjligen var ett ungträd, som af stormen uppryckts med
roten och kullvräkts, men när han närmade sig platsen, såg han,
att så ej var förhållandet. Föremålet låg icke på klippans öfversta
del, å ömse sidor om skrefvan, utan ett par fot nedanför.
Med den största försiktighet närmade han sig platsen, och
han fann då till sin förundran, att skrefvans bägge sidor voro
förenade genom en massiv järnstång. Den ända, som han hade
närmast intill sig, kände han var fast inkörd i klippan, och den
erinrade honom om liknande järnstänger, som han i sitt hemland
sett användas för att stödja sviktande hvalfbågar eller förläna mera
stadga åt osäkra hus.
Det var emellertid tydligt, att till något sådant ändamål
kunde den ifrågavarande järnstången ej tjäna, och han funderade
hit och dit för att utgrunda, när och hvarför den placerats i sitt
nuvarande läge. Den hade tydligen suttit där ganska länge; den
var mycket anfrätt, och stora rostflak lossnade, när han strök
öfver den med handen.
Han lämnade klyftan och återvände så raskt som möjligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
