Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Tigerns kula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till det ställe, där han lämnat Ah-Sam och höfdingen. Den förre
steg upp för att gå honom till mötes.
— Nå, sade Bob, har allt varit lugnt?
— Lita på det, massa, ingen komma hitåt, inte väsen, inte
bråk, ingenting.
— Nu skola ni bägge följa med mig. Göm undan era
korgar under buskarna, men tag med remmarna; de kanske komma
att behöfvas.
Efter några ögonblick visade han vägen i en riktning, som
löpte i rät vinkel mot den stig han nyss följt, förbi skrefvans
smala afslutning; sedan följde han en linje parallel med den stora
klyftans rand. Han gick nästan en mil, och medan han gick,
fann han, att marken trots sina vågformiga sänkningar här och
där dock på det hela taget ägde samma nivå som den plats,
hvarifrån han anträdt vandringen. Men plötsligt bar vägen starkt utför,
och när han steg fram till klyftans rand, såg han, att klipporna å
ömse sidor reste sig mindre skyhöga, mindre tvärbranta.
Himlen hade sedan en stund betydligt ljusnat, hvilket tydde
på, att månen skulle till att gå upp. När Bob tittade ut öfver
kanten, såg han forsens vatten skölja förbi i skummande hvirflar.
Klyftans sidor voro beströdda med knotiga, tvinande träd, och han
förstod, att tack vare dessa skulle ett eventuellt upp- eller
nedklättrande betydligt underlättas.
Efter att ha befallt Ah-Sam binda samman de tre remmarna,
tog han den ena ändan och klättrade utför bergsluttningen, i det
han noggrannt afvägde sitt fotfäste och då och då stannade för
att underlätta de bägge andras klättring ofvanför honom. Sedan
han omsider kommit ned till randen af forsen, bad han sina
följeslagare gömma sig mellan träden och ligga kvar där. Själf
vadade han tvärs öfver forsen och började klättra uppför den
motsatta branten. Läderremmen hade han tagit med sig för att
underlätta nedstigandet längre fram.
Månen, som då och då sken fram mellan drifvande moln,
kastade en nyckfull belysning öfver platsen, när Bob mödosamt
klättrade uppför den branta klippväggen. Han mätte ut sina steg
med den största försiktighet, häfde sig uppåt förmedels nedhängande
grenar, sedan han först pröfvat deras styrka, och han undvek på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
