Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Tigerns kula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det sorgfälligaste att rubba lösa stenar. Slutligen svängde han
sig med en kraftig armrörelse upp på den smala kantremsa,
hvarifrån klyftan stupade ned, och här satte han sig på mossan för
att hämta andan och närmare se sig omkring.
Det hvita månskenet göt en spöklik glans öfver omgifningen
och bildade en ljus bakgrund mot borgens dystra konturer, där
den som ett örnnäste hvilade mot klippan. Intet träd eller annat
skymmande föremål fanns mellan den och honom; det närmaste
området omedelbart invid klyftans rand hade synbarligen af någon
anledning med flit hållits afröjdt. Men omkring hundrafemtio
alnar till vänster om honom stod en mörk furudunge, han kunde
ej säga huru pass stor. Kunde han uppnå den, hade han i alla
händelser kommit borgen en smula närmare.
I det han åter lade sig ned på magen, kröp han sakta bort
emot den, och han stannade oupphörligt för att lyssna. En
oändlighet tycktes honom ha förflutit, när han kom fram till furorna,
ehuru det i själfva verket endast var några minuter. Ändtligen
hade han uppnått deras skyddande hägn; han reste sig upp och
sträckte med en känsla af lättnad ut sina lemmar.
En lätt vind suckade sakta och melankoliskt inne bland
grenarna, och öfver sitt hufvud såg han mellan trädkronorna de
tunga molnen snabbt jaga öfver himlen. Han rörde sig försiktigt
bland furorna, då och då görande ett uppehåll för att lyssna och
orientera sig, ty framför allt annat ville han undvika risken att
gå vilse.
Träden ytterst i dungen stodo ganska långt från hvarandra,
och mellan deras stammar såg han tre furor, som bildade en
grupp på andra sidan klyftan. Dessa tog han till vägledning.
Sedan vandrade han vidare inåt dungen, där träden växte tätare;
han trampade försiktigt på den tjocka mattan af nedfallna barr
och kottar och undrade, hvart hans steg förde honom.
Med ens stannade han. Till hans öra hade trängt ett svagt
ljud från någon punkt längre framåt — ett ljud, som lät
lät som skramlet af metall. Han lyssnade spändt; den framåtböjda
kroppen hvilade på högra foten, vänstra foten hade redan lyfts
på tå. Ljudet hade upphört; han hörde nu åter endast vindens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
