Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Tigerns kula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan ett fäste för foten. Möjligheten att klättra öfver dem var
totalt utesluten. Och äfven om han varit i stånd att göra det,
hvad utsikt hade han att träffa på Kobo? Och själf måste han
ju ögonblickligen upptäckas.
Murarna skulle alltså ej kunna komma i fråga. Än
portgången då? Som han nyss sett, var den väldiga porten stängd
om natten; under dagen bevakades den utan tvifvel noggrannt.
Och om man utginge från den rätt otroliga förutsättningen, att
han skulle kunna smyga sig in under förklädnad, hvad hjälpte det
honom, när han ej förstod språket? Han skulle ha förskaffat sig
inträde endast för att upptäckas, fängslas och afrättas på ett eller
annat omänskligt sätt.
Alla hans grubblerier ledde alltså ingenting till. Slutligen,
med en känsla af förtviflan, reste han sig, då månen för en stund
gått i moln, och smög sig tillbaka inåt furuskogen. Han trefvade
sig långsamt framåt, rysande, när han hörde kedjeskramlet från
den fängslade skepnaden, och efter att ha funnit de tre träd, hvilka
han utvalt som landmärke, nådde han utan missöden randen af
klyftan.
Där väntade han åter. Månen hade sjunkit ned bakom
bergen i fjärran. I mörkret skulle han löpa fara att ådraga sig
vaktposternas uppmärksamhet, om han försökte stiga ned, ty han
visste, att klyftans vägg var brant, och han kunde ej klättra ned,
utan att göra något buller.
Hopkrupen i en liten sänka strax under randen, där han ej
kunde ses uppifrån, väntade han alltså hela natten, tills den kyliga
dagern grydde. Han var genomfrusen, trött och tung om hjärtat.
Med oändlig varsamhet släppte han sig därefter från träd till träd,
i det han slog läderremmen rundt en stam och höll ett fast tag
däri, tills han skaffat sig säkert fäste för fötterna. Han kom ned
till forsen, vadade tvärs öfver den, och fann sina bägge
följeslagare med orientaliskt tålamod väntande precis där han
lämnat dem.
— Mig säga, ingenting kunna göra, sade Ah-Sam med en
blick på sin herres bleka, tärda anletsdrag.
Bob orkade ej svara. Under skydd af träden smögo alla
tre tillbaka till den plats, där de gömt undan sina förråd, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
