Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Tigerns kula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vred sig om på sidan för att kunna se, hur de svarta molnen
kommo seglande öfver hans hufvud.
Slutligen doldes månen åter. Han begynte ånyo sin
smygande vandring, hade kommit så pass nära borgen, att en pil
skulle nå den från hans plats, och hoppades vara osynlig från
skjulen tack vare en hålighet i marken, då månen åter trädde fram.
Han var nu i stånd att taga en ganska bekväm öfverblick
af borgens framsida, där den låg öfvergjuten af det hvita
månskenet. Två figurer rörde sig af och an på muren; två andra
syntes på toppen af sidotornet till vänster om honom. Han såg
den svarta och olycksbådande öppning, som bildades af borgens
enda portgång. Här och där omkring honom var gräset svärtadt,
liksom om ett tillfälligt läger slagits. Om han rörde på sig, skulle
hans grågula kläder sticka af mot dessa mörka fläckar. Han
undrade, huruvida det ej nästan skulle vara tryggare att undvika dem
och fortsätta sin vandring endast när månen sken.
Han låg ännu kvar och spejade, fåfängt sökande uttänka
något sätt att bereda sig tillträde till borgen, då han hörde
vapenskrammel och därpå ett starkt knarrande och gnisslande.
Försiktigt tittade han upp öfver kanten af den hålighet, hvari han låg, och
han såg då den väldiga porten långsamt öppnas och svänga utåt.
Just som den tanken slog honom, att detta helt säkert var
en ovanlig tilldragelse vid denna tid på natten, kom en ryttare$
ut och satte hästen i raskt traf. Djuret for med smattrande
hofslag förbi, ej hundra alnar från den plats, där Bob låg. Han
tryckte sig flat mot marken och höll andedräkten; han kände
jorden darra under hästens hofvar, han hörde sitt hjärta slå. Men
ryttaren saktade icke farten, ljudet af hofslagen blef allt svagare.
Åter förnams knakandet och gnisslandet; den stora porten svängde
tungt på sina gångjärn och slog åter igen. Allt var tyst.
En hel timme låg Bob kvar, medan månskenet kom och
gick. Förgäfves bråkade han sin hjärna med att söka uttänka
någon plan för att vinna sitt ändamål. Hvilka faror hade han
icke redan utsatt sig för, och ändå föreföll detta mål honom mer
oupphinneligt än någonsin!
Borgens murar reste sig tvärbranta från marken till en höjd
af minst tjugu alnar, släta, regelbundna längs hela sin utsträckning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
