Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Vid fiendens port
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Plötsligt slutade trappan, och han befann sig åter på slät mark. Han
smög sig fram på tå utefter en sträcka om — som han trodde
tjugu trettio alnar. Af tunnelns riktning drog han den slutsatsen,
att han nu måste vara i närheten af det ena af sidotornen i det
h;rn, som låg åt vänster rakt öfver klyftan.
Ännu förnams intet ljud, intet ljus, men häri låg ingenting
öfverraskande, eftersom förmodligen hela garnisonen utom
vaktposterna låg och sof. Men fann han intet ljus, kunde han
knappast hoppas lyckas med sitt företag. Han gick vidare, kännande
sig för och medveten om den unkna, jordluktande atmosfären i
gången. Han kunde ingenting se; händerna höll han utsträckta,
och han rörde dem än åt höger, än åt vänster, hvarvid han
trefvade mot väggarna å ömse sidor.
Helt oförväntadt råkade hans hand på ett hinder rakt
framför honom. Det var antingen tunnelns slutpunkt eller också
en dörr.
Hans mod sjönk vid tanken på att tunneln, som måhända
under långliga tider ej användts, skulle ha kunnat igenmuras.
Men när han med handen for öfver ytan framför honom, kände
han, att den var af trä, och i nästa ögonblick rörde han vid
någonting kallt, som sköt fram en tum eller två emot honom, ett
rundt stycke metall. Han tryckte därpå, sköt på det, försökte
lyfta det och prässade till sist ned det. Då gaf sprinten plötsligt
vika, och från andra sidan ljöd det omisskännliga slamret af en
dörrklinka.
Han höll andan och väntade orörlig mer än en minut, rädd
att ljudet skulle ha hörts af någon på andra sidan. Men
dödsstillhet fortfor att råda. I det han höll dörrklinkan nedtryckt,
sköt han på dörren, först sakta, sedan starkare. Den gaf icke vika.
Åter betogs han af ångest — var dörren reglad inifrån?
Hade han kommit så långt, endast för att på sistone gäckas i sina
förhoppningar?
Men dörrar kunna ju gå utåt såväl som inåt?... Han drog
sakta vid det lilla handtaget, men hejdade sig genast, ty han
hörde det knarrande ljudet af ett gångjärn. Dörren hade börjat
öppnas emot honom, och genom den tumsbreda springan fläktade
ett kallt luftdrag mot hans ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
