Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
— Det är mycket jag inte förstår. Och mycket
jag inte behöver förstå. Jag vet, jag vet — det
omöjliga för oss.
— Barnet! Vart skulle jag gå?
—* Barnet — det är sant. Och mycket, mycket
annat, som du ännu inte vet.
Hon satt så stilla med händerna knäppta över sitt
hjärta. Så sade hon:
— Nej, ännu förstår jag det inte. Men jag
känner här inne i mitt hjärta — och ännu djupare
inne i mig själv — att det, som skiljer oss är så
stort, det är så rätt och sant. Det är inte, som vi
trodde, Magne. Det är så här.
— Det är —? Vad är?
— Jag vet inte.
— Tror du? På Gud!
— Jag vet inte — kanske är det just det, som
kallas Gud.
— Ja visst! Så skulle det gå! Redan som barn
levde Vår Fru i Herrans tempel. Sedan hon varit
där några år, bjöd biskopen — ja! — han bjöd
alltså, att alla de jungfrur, som voro uppfostrade i
templet och nått vuxen ålder, skulle fara hem och
stifta hjonelag. Lögn, förstås, men så står det
skrivet. Alla jungfrurna sade ja till biskopens bud
utom Maria. Hon nekade av två skäl. Fader och
moder hade bundit henne vid Guds tjänst, förrän
hon blev född, och därtill hade hon själv lovat
Gud renlevnad. Det liar ju du också. Alldeles som
Vår Fru. Inte sant? Varför svarar du inte?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
