Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
fred på sin vandring hem igen. Landsvägen är
visserligen mindre farlig än gatan, men man vet aldrig
var man har sina vänner i hemlandet, det kunde
falla någon in att känna igen honom — vänner
ska man aldrig lita på.
Han har blivit mycket förändrad under den långa
tid som gått. Hans mun är fortfarande mjuk som
hos ett barn — men oftast sammanpressad av hån
och trots. Hans leende är inte bara ett glimmande
gäckeri, det är på ett alldeles självklart sätt ohöviskt
och beskt av kallt förakt. Med sitt kortklippta,
gråsprängda hår ser han mer ut som en gammal
landsknekt än som en farande hantverkssven — han
har varit bådadera och mycket annat till, men är
inte längre någonting alls. Vad som är kvar av
honom är bara en ödelagd själ, lika hungrig
alltjämt och lika förgiftad som hans utslitna kropp;
det är allt.
Mellan några stenar bredvid honom glöder ännu
en liten eld, den blåa röken stiger ringlande upp
mellan några grova, mossiga granar, som dölja
honom mied sina yviga grenars dunkel. Runt
omkring står skogen tät. I mossan ligga bortslängda
rester efter den måltid han ätit.
Med händerna under nacken ligger han utsträckt
på rygg och ser genom gleset i det mörka
grenverket på några små ljusningar av kvällshimlen,
som skymtar fram mellan skogstopparna. Han sluter
ögonen, han slumrar till — men plötsligt vaknar
han upp med ett ryck och reser sig ljudlöst till
hälften. Kommer någon i skogen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
