Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
Han kan aldrig bli fri från denna ständiga
ängslan. Den förargar honom, han kan stundom bli rent
rasande på sig själv, han vet, att allt det där är
bara inbillning — när någon verkligen kommer,
låter det minsann på ett helt annat sätt — men när
skymningen faller, och han är ensam i skogen,
mister han sitt lugn. Det är inte spökrädsla, de
döda bekymra honom ej, och tanken på alla slags
andeväsen narrar honom mest att skratta. Men när
det blir natt, vet han lika väl som han själv lever,
att det är något annat, något oändligt annat, som
också lever i mörkret omkring honom. Han känner
i sådana stunder, att själva livet äger någon
fasansfull hemlighet, mot vilken det gäller att värja sig.
Han lyssnar en stund, och när ingenting hörs,
reser han sig helt upp och går försiktigt in några
steg mellan träden — ett slag runt elden — för att
se. Men ingenting finns där. Bara allvarliga buskar
och träd. Och ett ändlöst, tungsint sus.
Han sätter sig ner igen, lägger nytt ris på elden
för sällskaps skull och tvingar sig själv att inse,
riktigt klart fatta, hur meningslös en sådan ängslan
är. Och så var det ju något man skulle göra, också!
Bäst att det blir gjort genast, medan elden brinner!
Han har en del saker, som måste förstöras. En
smula tjuvgods, bara, som tynger fickorna i onödan.
Han kunde råka bli tagen på vägen, en löskerkarl
går aldrig säker, och då bör man vara fri från allt
misstänkt — säkrast också att förstöra sådant, som
kunde visa att han är Magne, onödigt att påminna
folk om gammalt, som varit och farit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
