Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
— Inte en bokstav. Det är något om dopet. De
tro, att dopvattnet är bara vatten, och att anden
kommer efteråt — nej, förut, tror jag — jag minns
inte riktigt, men nu ska de brinna.
— Vacker fest! sade Magne.
— Oh, hemskt vackert! sade flickan. Men
rysligt. Jag har sett sådant förut — elden brinner
och kättaren skriker — ah! — när lågorna spraka
omkring hans nakna kropp, så att den blir alldeles
svartbränd, innan han ger upp andan —
Hon vred sig, het av kättja, och hennes läppar
vattnades av vällust.
— Förfärligt! sade Frälsgive och drack igen —
han hade druckit ofta nu. Varför få de inte leva i
fred med sin tro?
— De äro ju kättare! sade flickan. Och du vet
väl, att det står skrivet —
— Om det står skrivet så, då måste lagen ändras !
sade Frälsgive hetsigt och rätade sig upp. Vi kunna
inte fatta Guds ande, och vi kunna inte med våra
tunga, klumpiga tankar rätt förstå hans vilja —
dessa arma människor dö för tyngden i våra ord,
men deras hjärtan äro fyllda med helig visshet!
— Bina svärma kring din mun för att suga
honung från dina läppar, din vältalighets sötma är
som doften av en rosengård, sade Magne. Men den
kloke tar lärdom av andras olycka.
— Man måste först hjälpa de olyckliga! utbrast
Frälsgive.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
