Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
ingen storm kunde böjas, av ingen köld och ingen
hetta brytas. Han talade alltid sina egna ord och
tänkte alltid sina egna tankar, lånade aldrig
någonting av andra. Han gick till detta arbete likt en
man, som bestämt sig för en livslång resa. Han
ville det, han gjorde det. Ty han visste inte, vad de
lärde veta, att konst är måttfullhet och begränsning.
Det var något okuvligt och även obarmhärtigt i
hans sätt att gå rätt fram. När hans liv var slut,
skulle även hans verk vara färdigt, detta, om
ingenting annat, och det skulle vara just så som han velat
det — skulle resa sig i hela sin strålande skönhet
som ett fritt litet tempel av snidat och genombrutet
ekträ inne i det stora, himmelshöga templet av
huggen och genombruten granit.
Frälsgive bodde hos sin mästare tillsammans med
de andra svennerna, åt hos honom, sov hos honom,
arbetade tillsammans med honorm om vardagarna
och gick med honom och hans familj till mässan
varje vilodag. Efter slutad andakt gick han med
mästaren och de andra svennerna till
domkyrko-bygget, där den gångna veckans arbete granskades
och bedömdes och den nya veckans arbete bestämdes
och förklarades för var och en.
Där försökte Frälsgive en dag visa sin mästare
hur Magnes snitt med kniven såg ut i träet. Men
han kunde det inte och förstod heller inte att
förklara vad han menade med att träet såg levande ut
— mästaren avbröt honom, det där duger inte, du
har råkat ut för en charlatan eller en bönhas, som
ville lura dig, skär som vi andra, det duger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
