Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Mer blev inte talat om Magne, men Frälsgive
glömde honom inte. Frälsgive kände en orolig
aning, att hos Magne fanns något, som var mer
värt än någonting hos andra människor — men
vad ? Inte var det bara hans mästersnitt med kniven,
Magne tycktes ju själv inte bry sig om sådant,
kastade bort det, liksom han kastade bort allt annat
han hade inom sig, eftersom han inte kunde nå det
där han helst ville — ja, men vad? Vad ville denne
förvildade, förkomne gamle man? Det måste vara
något över alla gränser stort, eftersom han så
likgiltigt slängde bort sådant, som andra människor
ville ge sitt liv för att äga. Så långt kunde
Frälsgive se, men mer såg han inte genom mörkret i
Magnes själ, sedan blevo hans tankar bara
formlös rök och funno inga ord. Men han kände med
en oviss ängslan, att någonting gick honom förbi,
något för hans eget liv lika viktigt, som det där
mästersnittet skulle ha varit för hans konst, om han
fått lära det — skulle han gå miste om det? Då
vore ju hans liv förlorat? Ödelagt liksom Magnes
eget. Men var Magnes ödelagt? Det såg så ut,
dock kunde man inte veta — han var i alla fall inte
slut, så mycket var säkert, det fanns alltjämt något
okuvligt starkt och levande hos honom, mitt i hans
djupa förfall; eländet och smutsen var bara något
löst på ytan, som Magne själv inte tycktes märka,
så upptagen var han av att i sina tankar syssla med
något annat och viktigare, något som tycktes
tillhöra en helt annan värld.
Frälsgive förstod, att längst inne i Magnes in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
