Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
nersta låg något bundet, fängslat — något stort
och mäktigt — Guds ande i människans djuriska
kropp — det låg där så hjälplöst, som om en hel
värld av drömmar fallit samman över honom och
begravt honom under sin helvetestyngd — men det
levde ändå ett oböjt liv längst inne i den där ruinen.
Något som bände och bröt för att nå ut igen till
livet — det tränger sig fram till slut en gång —
och vad ska då ske?
Frälsgive såg aldrig Magne i staden.
Bland kamraterna var han tyst, talade aldrig med
dem om annat än arbetet. Han hade blivit skrämd
— tron var en makt, som plötsligt kunde bli
farligare än allt annat, och han förstod, att de små
trolldomskonster hans kamrater utförde inför Guds
altare och i hemlighet inför prästen för att smussla
till sig den gudomliga kraft, de behövde under
dagarnas möda, det var något främmande och
fientligt, som han måste gå förbi med tystnad, om inte
hans egen tro, ja, hans hela liv skulle komma i fara.
Kamraterna kallade honom genast på skämt Den
helige, och Frälsgive lät dem lugnt hållas. Det föll
honom heller inte in, att han skulle gå utanför
kyrkans bestämmelser för mänsklig levnad, de
utgjorde tillsammans den form för gudsdyrkan, som
nu en gång för alla var given bland dessa
människor; att välja något annat skulle ha varit en lika
självkär dåraktighet som att välja ett säreget språk,
olikt alla andra människors, för sina samtal med
Gud. Alla vägar föra ju till Oändligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
