Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
det onda jag gjort dig, än jag ville leva i en sådan
förnedring och i ett sådant hån mot den evige Gud!
— Om någon hånar här, så är det du! ropade
mästaren. Du, som —!
Hans stämma brast av raseri och gråt. Utom sig
lyfte han sina knutna nävar mot Frälsgive.
— Det är du! skrek han, medan tårarna
strömmade över hans förvridna ansikte — det var inte
längre av järn, förbittringen hade sprängt det
sönder.
— Vad säger du? frågade Frälsgive bävande. Så
föga vet du om Gud ? Så litet förstår du ? Så svag,
så rädd är din arma lilla tro? Du ville stjäla dig
till en smula trolldomskraft för att sedan känna
dig säker? Hur vågar du leva? Hur vågar du
andas? När du inte själv kan göra den trolldom,
du tror dig behöva — när du måste vänta med att
tro, tills Gud har uppenbarat sig för dig på ett
alldeles särskilt sätt — du arme! Fruktar du inte
varje stund, att hjärtat ska stanna i ditt bröst —
du har ju inte fått någon uppenbarelse om livets
hemlighet! Hur vågar du lita på, att livet lever inom
dig själv, när du inte själv kan göra dig levande
och inte vågar lita på den Oändlige mer än på dig
själv? Hur kan du tro, att en enda av dina
gärningar skulle vara Gudi behaglig, när ditt hjärta
inte vilar hos honom, långt bortom livet, högt över
jordens lilla fattiga möda? Lever du endast här i
stoftet och i dygnets gråa stunder? Vet du
ingenting om den vida Oändligheten, där stjärnorna vila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
