Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
— I kväll ska vi vara glada, du och jag — bara
du och jag!
— Ska jag gå? frågade flickan spetsigt borta i
mörkret.
— Ligg still, så slipper jag se dig! svarade Magne
obesvärat och spelade vidare. Ska jag sjunga för
dig, gosse?
— Sjung du! sade flickan. Himlen är blå, solen
skiner, gossen och flickan älska varandra — det
kan vi.
— Hon förebrår mig orättvist, skrattade Magne.
I mina visor säger jag aldrig, att himlen är blå.
Endast att den ser blå ut. Man kan aldrig veta.
Kanske är den svart ? Vad gör det — bara visan är
rolig och vacker!
Flickan hetsade:
— Han sjunger med sprucken röst och tror, att
det låter bra. Och alla de andra gycklarna ha börj at
sjunga med sprucken röst nu för att inte vara sämre.
Det är ett ovanligt fint läte, förstås.
— Vill du höra? frågade Magne med glittrande
ögon och såg på Frälsgive.
Gossen skakade på huvudet med ett litet leende:
— Tack — inte nu.
— En gammal lekare, som ingen vill höra på,
lät flickan, är som en gammal sköka, som ingen
vill ha.
— Jag tycker om dig, flicka, för att du håller dig
till sanningen och verkligheten, log Magne. Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
