Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2S9
gå, dit Gud vill. Så heter det, ja, och det finns väl
någon mening i det också.
Under dagens långa timmar har Magne beslutat,
att nu ska Frälsgive dö. Det beslutet sitter hårt
och orubbligt fast i honom. Men han måste ändå
undra för sig själv: varför ska Frälsgive dö?
Varför får han inte leva, varför få de inte båda leva
tillsammans? Vilket liv skulle det inte vara! Så
ljust och rikt och fullt av mening! Men det kan
aldrig bli så, det vet man. Frälsgive vill inte. Det
är något inne i Frälsgive, som alltjämt lika orubbligt
säger nej till ett sådant liv. Kunde man få ur honom
den där viljan, så vore han inte längre Frälsgive,
han skulle vara värdelös. Magne vill inte ha det
värdelösa, han vill ha just ljuset, renheten, den
underliga, betagande vissheten i Frälsgives själ. Men
det kan han inte få, det går gossen och ger åt andra
människor! Därför måste han dö. Så att Magne
får ensam äga åtminstone hans minne.
— Men se nu inte så rasande rörande ut! brast
det plötsligt ur Magne med en bitterhet, som
liknade förtvivlan. Jag har lurat dig, bedragit dig,
förstört dig, sålt dig, mördat dig — vad du vill!
Men du skulle heller inte ha varit så förbannat
övermodig! Och lättrogen! Låt bli att lipa nu! Du
har förlorat spelet — än sen? Inte bråkar man om
sådant!
— Jag bråkar inte, svarade Frälsgive.
Magne försökte i sista ögonblicket med en
ångest-full iver att få sak emot Frälsgive. Annars skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
