Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
vars namn ingen vågar nämna, en gång skall skaffa
oss rätt emot den Gud, vi dagligen tillbedja, hur
skulle vi då kunna leva?
Det var tyst och stilla i landet närmast furstens
stad. Hans knektar hade lugnat de oroliga. Men
längre bort vimlade det på alla vägar och stigar av
vapenklädda människor, till fots eller till häst.
Skarorna tycktes ströva planlöst hit och dit. När
höstmörkret föll om kvällarna, lyste i fjärran brinnande
gårdar och kyrkor. När -dagen klarnade igen med
bleknat ljus, drogo skarorna vidare och uppfyllde
hela landet med sin oro.
Snart förstod man, att alla dessa hopar måste ha
ett gemensamt mål. De strövade vida omkring,
härjade, brände och lade öde, men de närmade sig allt
mera varandra. På bottenlösa vägar kunde olika
skaror mötas, utbyta hälsningar och ge besked —
de hade skilda vägar att gå, men skulle alla mötas
till slut på samma plats.
En hop bönder vilade i skymningen. De sutto som
trötta kråkor uppradade vid vägkanterna. En flock
ryttare med smutsiga, stelbenta hästar, arbetade sig
fram genom vägens dy. Bönderna omgåvo dem och
utfrågade dem. De tillhörde Magnes ryttare, de
skulle träffa sina kamrater vid Jungfruberga stad.
— Då ha ni tagit fel väg? — Nej, vi ska först
neråt här och söka upp några av furstens folk. —*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
