Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
Han reste sig, mörk i sinnet igen. Gick utan att
se sig om rätt in i skogen. Några hästar vände sina
tåliga huvuden och sågo med blanka ögon efter
honom i mörkret. De sänkte åter sina lurviga pannor
mot marken och vände på nytt små enkla minnen i
trånga hjärnor — nyss låg här foder, nu ligger här
intet foder — nyss var det, nu är det inte — nu är
det slut.
Det känns underligt att gå i skogen, ensam om
natten. Somliga människor få ett slags rädsla över
sig då —egentligen är det inte rädsla heller — man
känner bara, att det är något, som lever runt
omkring en. Men det är alls inte något ont, det där
levande. Det är livet, som lever dag och natt. Och
när man blir äldre, så vet man, att det onda hör
den döda jorden till och är maktlöst — det enda,
som är viktigt och betydelsefullt — det enda, som
man riktigt fast kan lita på — det är något stort
och ljust och gott — något oändligt —
Magne stannade där inne i skogen, stödde handen
mot en trädstam och funderade över saken, medan
han stirrade upp mot en guldljus höststjärna mellan
de svarta trädkronorna.
Man vill alltså vara far, tänkte han. Man ska
vara det till varje pris. Det är väl det, att jag har
haft en son, förstås. Fast han har gått mig ur
händerna. Nu ger jag mig ingen ro, förrän jag fått
en annan, kan jag se. Men innan jag hade en son,
kände jag mig som en far för — för honom, som
sedan i alla fall var min son, ja. Får man välja, så
tar man ju en, som man tycker är ordentligt hop-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
