Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355
— Och jag vågar inte säga uppriktigt vad jag
tänker om ers nådes samvetsömhet. Det skulle låta
ohövligt, och det anstår inte en tjänare att vara
ohövlig mot sin herre.
Fursten drog på munnen:
— Säg ut du! Som du brukar!
— Ni ska akta er för hybris, ers nåde! Att vilja
vara Guds like i all sin arma mänsklighet — det
är och förblir hybris!
Fursten gav honom en bister blick, men teg.
En kråka flög kraxande över vägen. En andra
och en tredje följde efter på lata vingar — en hel
svärm lyfte med skrän och flög ut över de
nertrampade fälten. Sedan blev allt åter tyst.
Då höjde någonstans bland de ringlande leden en
ung ryttare sin röst och sjöng en visa om glädje
och sorg, och den visan var om unga hjärtans kärlek.
Några väderbitna gråskägg, som redo för sig själva
framför truppen, vände sig om i sadlarna för att
se vem som sjöng och störde hans nådes tankar.
Men en av de unga herrarna som redo efter hans
nåde, vinkade glatt åt de gamle, ty fursten hade
ljusnat vid sången, och ingen störde sedan den
knekten som sjöng.
Fursten log i sitt gråa skägg:
— Jag tror det klarnar. Hanen gol, och strax
kommer solen fram.
— Menar ers nåde, att jag är tuppen, som har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
