Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Fram på dagen leker en liten solglad vind
över strömmen, vimplar och flaggor vaja mot
vårens stora, vita moln på himmelen. Damer
och herrar glida förbi mig, somliga se ut som
om de voro glada. Lustigt! Vad ha de att vara
glada över? De kunna ju ingenting göra.
Fram på aftonen kommer åter den vackra
skymningen, som man kan gömma sig i och
som kyler blodet så skönt. Arbetarefloden
böljar åter genom gatorna med dova dån.
Massan pressas ut ur verkstäder, byggen och
fabriker hem till alla de många tusen fattiga
små hemmen och till mötena där det andra
livet leves.
Kvällen kommer med lyktljus, villsamt sken
och råa skrän. Allvarets folk försvinner. Vad
som blir kvar kan delas upp i några få grupper
av människor, som alla likna varandra i det
väsentliga: kypare, knoddar och fnask. Det
där ligger kvar överallt som ett slem, det slutar
inte att bubbla och jäsa, förrän natten är långt
liden mot slutet. Under de sista timmarna
härska gatsoparna ensamma i den mörka
tystnaden därute. Sedan börjar man åter höra, att
alla stadens klockor slå var timme. Då ljusnar
ett gråare ljus.
Mera är det inte. För att få vara med om
detta, springer man så att benen kunna brista.
Det slutar med att man skaffar sig sin egen
lilla ankdamm, där man kan jäsa ut var natt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
