Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
Jag hade suttit, Gud vet hur länge, hemma
hos mig och gjort ingenting. Då ringde det i
min telefon, det var en liten kvinnoröst som
talade, ganska hetsigt och med tappert trots —
det var Almas goda vän och kamrat, den
förtrogna i dramat.
— Jag vill bara fråga er, om ni inte kan
hjälpa mig att få Alma härifrån?
— Nej, svarade jag naturligtvis.
— Jaså. Ja, ni gör som ni vill, men hon
är sjuk och måste komma bort.
— Vad vill ni jag ska göra åt det?
— Man kanske kunde hitta på något. Får
jag träffa er och säga hur det är?
— Naturligtvis!
Jag träffade den lilla redliga tösen samma
kväll och fick höra hela sanningen.
Hon hade kommit upp till Alma och Erik
en stund sedan jag gått därifrån. Hon hade
funnit Alma alldeles ifrån sina sinnen, hört
henne ropa i gråt och förtvivlan mitt namn,
bara mitt namn. Ty Erik hade hotat att hoppa
ut genom fönstret ner i gatan, fyra våningars
höjd, om kvinnan vi stredo om hade följt mig
ut. Det var därför Alma måste stanna.
Du tror mig kanske inte — men när jag
hörde detta måste jag skratta! Jag hade
envisats att vänta något tragiskt — och plötsligt
stack verkligheten fram huvudet genom ridån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
