Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
nött och slitet, utarmat, ödelagt, bara grått —
det är svettens och smutsens färg, det är
råhetens och enfaldens färg, det är fläskosets,
fuktens och möglets färg, det är den utpinade
tomhetens färg, som varar dag efter dag, dag
efter dag intill livets slut i en ännu gråare,
smutsigare död.
Och av detta skulle kunna växa upp en högre
människovilja, stark nog att lyfta oss över livets
gränser upp till evigheten?
Vilket helvetes narrspel — även detta är
ju romantik!
En eldslåga sköt ner i min hjärna, och jag
såg —
Nej, det vågar jag inte säga. Det får man
inte säga. Det måste övervinnas.
Jag störtade ut på gatan till den friska luften.
Aldrig mer går jag dit, till spökhuset.
Inte ska jag ligga som en avfälling inför den
enkla frestelsen att släppa taget, när
fattigdomens elände synes alltför stort. Jag vet ju,
att den ädla herreviljan lever bland —
Hos Alma, ja. Och möjligen några fler. Och
jag är vägd och befunnen för lätt och kastad
utanför.
Såvitt det inte möjligen skulle förhålla sig
tvärtom? Att det var min vilja, som var för
hård och ställde för stora krav — medan de
andra med all makt ville hålla sig kvar på
jorden —?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
