Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
skriket, som ännu ljöd i mina öron — eller i
mitt blod. Mina läppar hårdnade, och jag talade
sakta till mig själv: livet är slut.
Det var kallt och dödstyst därute i min
trädgård. Morgonen ljusnade svagt. Ingen lekande
vind, ingen pärlande fågelsång. Bara tystnad
och kylig stillhet.
Det är tungt att leva, när livet är slut.
Ty det tjänar ingenting till att dölja det:
jag är knäckt ända in i mitt innersta och kan
bara hanka mig fram på slarv ännu en liten
tid. A la bonheur, jag har haft min batalj och
drömt mina drömmar och jag tycker mig känna
igen ett förut bortglömt sammanhang i tingen,
när jag nu märker att jag långsamt dör — har
levnadens natt bakom mig och vaknar upp vid
en morgongryning bortom tiden.
Jag måste vända spegeln mot väggen medan
jag larvade fram och tillbaka i mitt rum. Det är
ynkligt att se sig själv i nattskjorta, som inte
döljer de skälvande nakna knäna. Och man
vill ju dock gärna inför sig själv behålla
illusionen, att man åtminstone ligger som en hjälte
på slagfältet, plastiskt skön och upphöjt ädel.
De båda kvinnorna symboliserade alltså för
mig inte endast proletariatet. De betydde mer.
De betydde livet, alstringen, förnyelsen, den
skapande utvecklingen, fortvaron utöver det
egna livets gränser, livet i eget verk och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
