Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
eget levande kött och blod, livet efter jagets
död, odödligheten!
Det hade varit verklighet! Sund, varm och
blodfull — kvinnorna kände med sin levande
instinkt det livsodugliga i romantiken och fällde
mig, dömde mig till sterilitet och död.
Som en främling kom jag till proletariatet,
den nya tidens folk. Vad ville jag där? Se
mig själv, spegla, njuta, beundra min egen
storhet, förverkliga mig själv. Ge kropp, form,
gestalt åt sin egen ande.
Ohjälpliga romantik!
Proletariatet lever sitt eget liv och går sin
egen väg och frågar föga efter de arma
drömmare, som dragas in i deras led, bedårade av
skådespelets storhet. Vi användas, kastas bort,
man känner oss inte, men anar att vi äro fiender
eller åtminstone främlingar.
Ja! Ty vi tillhöra ett släkte, en ras, som
redan har levat och nått mättnaden och ledan
och funnit att allt är fåfänglighet och jagande
efter vind, allt utom att ge form och uttryck
för sin egen ande.
D,e andra, de hungriga, starka, de kämpa
sig upp ur djupen, dit aldrig solens sken har
nått, livet h,ar ännu allt att ge dem, och de
tro, att det som väntar är något värt — djupt
borgerliga och banala instinkter, alltså, gömda
under gladiatorernas kärva krigsberedskap.
Gentemot deras hungriga tro bli våra leda ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
