Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Hat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAT.
Då det vapenstillestånd, som avslutade kriget, ännu var
ganska färskt — alltså långt före den slutliga freden i
Versailles — besökte jag London, där jag bodde på ett av de
stora, skäligen banala Palace-hotellen. En eftermiddag vid
femtiden kom jag ner från mitt rum. Från den stora
trappan hade jag en magnifik utsikt över den väldiga hallen,
som var fylld med folk — många resande, mest engelska
officerare med damer.
En svensk vän stod därnere och väntade mig. Han
ropade något till mig genom sorlet, och jag svarade belåten
på kraftig svenska:
— Skönt!
Då hände något. Vad som hände är svårt att beskriva, ty
där fanns ingen yttre handling. Ingenting annat än att alla
herrarna och damerna i hallen vände mig ryggen, varefter
allt blev bokstavligen dödstyst — en tystnad, tvär som ett
knivhugg. Ett och annat hatfullt, elakt eller hånfullt öga
såg jag — sedan fanns där bara ryggar!
I nästa ögonblick stod min vän bredvid mig i trappan,
likblek, nej grön i ansiktet av sinnesrörelse — det var inte
fruktan, det finns inga ord för den känsla man förnimmer
i ett sådant ögonblick. Han viskade:
— Är du galen? Hur är det med dig — talar du tyska?
här! —
Jag försökte förklara, att jag självklart icke sagt det tyska
»schön», utan det svenska »skönt» — men han tog mig i
armen och drog mig ut:
—> Säg inte ett ord! Köm baral
5 — Svart på vitt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
