Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Franska helger och högtidsdagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-132
de-]{+de+} dag med en »gravafton» — ordet låter underligt, men
torde uttrycka exakt vad den obetydliga, men officiellt
erkända allhelgonadagen blivit i Frankrike. Den egentliga
helgdagen, »alla dödas dag», inträffar först dagen därpå —
som icke är officiellt erkänd, men som i den franska
folksjälens djup blivit oemotståndligt bestämd såsom tystnadens
och stillhetens helg inför tillvarons dunklaste gåtor.
Ingen främling som under denna årstid vistas i
Frankrike bör försumma att besöka någon kyrkogård, helst den
1 november, men även den 2 och följande dagar.
Gravkultens kulna novembervecka får numera sin officiella
avslutning med »armisticedagen» den 11 november. Men den är
helt och uteslutande officiell — ingen fransk mor torde den
dagen lägga några blommor på sin stupade gosses grav, hon
har lagt dem där »allhelgonadagen» eller »alla dödas dag».
»Armisticedagen» är en konstgjord fest, som i folkets
hjärtan utlöser endast känslor av resignation, besvikelse,
bitterhet eller förakt. Inte ens de välmenta försöken att göra
dagen till en »fredsdag» — till åminnelse av
Locarnotrakta-ten — ha kunnat förläna den 11 november någon
popularitet eller ens något sken av folklighet.
Den 1 november — året kan ju göra detsamma — gick
jag alltså ut med en god vän till den största kyrkogården
i Paris, Pére Lachaise, där gravfesten så att säga
kulminerar. Som min vän är en klok man, behövde jag inte säga
honom, att han nu skulle få se det franska folket i en helt
annan dager än sådant det ter sig i belysningen av alla
vulgärpsykologers försök att karakterisera den franska
folksjälen. Det förstod han ändå — vi ville se och uppleva den
franska gravkultens allvar — det djupa allvar, som starkt
och betvingande lever på djupet hos detta annars ständigt
ironiskt småleende, gäcksamt lättfärdiga folk av sol och
jord, vindoft och vetegull.
Pére Lachaise är en liten stad för sig i staden. Den breder
ut sig med hela sin myllrande mängd av små gravtempel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
