Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ellen. En liten historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och fräste; rösten skar genom kvällen med ett hest bölande,
steg i höjden till surrande skrik, som gungade bort över
trädens kronor och ekade långt ute över vattnet.
De båda unga sågo inte varandra där nere i mörkret. Det
var lustigt, de höllo varandra i händerna och skrattade tyst.
De sökte tills munnarna möttes; hennes läppar voro svala
och lena, han ville inte släppa henne, men hon gjorde sig
lös och drog honom med armen om halsen bort till vägen.
Där kom folk. Par efter par, som blott tänkte på sig själva.
Ingen såg något annat.
Från Röda Stugan går man utmed Brunnsvikens strand
upp till Kärleksudden, där vägen vänder in till
Stallmästaregården. Nu var där så mörkt under täta valv av löv, att de
måste gå tätt tillsammans för att inte komma ifrån varandra.
De sågo ingenting, inte hand för ögonen, men från alla
bänkar vid sidan hördes underligt tysta och upprörda
viskningar, som plötsligt avbrötos, liksom kvävdes, började om
igen för att åter hastigt tystna. Luften var mild och varm,
och ändå darrade de båda unga. Vägen var mjuk under
fotterna, och ändå ville de bara sjunka ner hos varandra, som
om de varit för trötta att gå. De visste inte, att de älskade,
ingen hade talat om kärlek, sådant talar man inte om. De
ville bara vara tillsammans i detta nya liv, där var dag var
som en ny högtid, en ny helg. Vägen hette Kärlekens väg.
De visste det. Det var egentligen endast därför de gingo där.
De stannade längst ute på udden. Brunnsviken låg under
dem, blank och spegelklar. Himlen hade mörknat. Dimman
kröp allt längre fram över vattnet. Några stjärnor lyste
mycket små och mycket klara. Grammofonen puttrade och
bräkte ännu där borta. Den rörde upp hela rymden med sin
lilla tratt; strändernas skogar lyssnade tyst och ogillande.
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
