Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ellen. En liten historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Plötsligt gick hon tätt intill honom, lade hans arm kring
sitt liv och började sakta jämra sig, medan de nästan
sprungo. Det var som om den svarta massan där bakom jagat
dem i vild flykt. Skogen växte och steg mot höjden, träden
reste sig jättestora, skyhöga, tunga av natt och mörker. De
sträckte ut sina grenar som knotiga, ludna armar, de böjde
sig mumlande och grepo djupt ner mot jorden efter de små,
små människobarnen, som sprungo där nere, tryckta till
marken av morgongryningens kalla ångest.
Vattnet låg blankt och stilla, där dimmorna dragits undan.
Allt var tyst omkring dem, öde, övergivet, sovande en livlös
sömn, medan morgonen steg allt högre i den döda, töckniga
dagern.
— Vad ha vi gjort? mumlade flickan förtvivlad.
Han såg hur hon led, men kunde ingenting säga. Han
smekte henne tyst, nästan med vördnad.
— Hur ska det gå med oss? sade hon. Tänk om det skulle
hända något? Om det skulle bli något nu?
Han frös i hela kroppen. Det klarnade i minnet och han
förstod det hela.
— Vi få ta det som det blir och stå för vad vi gjort.
— Nej, nej, det är omöjligt! Jag kan inte! Inte det!
Han visste ingenting att svara. —
Stallmästaregården sov i lugn dvala. En häst stampade i
stallet. Vattnet kluckade och suckade under bryggan, där alla
roddbåtarna samlat sig under natten, våta av dimma. Den
första morgonvinden prasslade genom löven, valsade ner på
marken som en flicka, tyst på tå, stannade mitt på gården i
stilla undran, liksom förlägen att ha kommit för tidigt och
stört. Men det gamla värdshuset sov lika tryggt och drömde
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
