Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ellen. En liten historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hindrade dem att minnas riktigt klart och tydligt. De kände
ännu inom sig nattens mörker och jordens våta doft och
någonting annat underligt, som var värre än trötthet.
Hastigt gingo de vägen till staden. De vågade inte röra
varandra, knappt se på varandra mer. Hennes kappa satt
snett, hennes hår var i ryslig oordning under hatten.
— Det har mulnat, sade han. Båda sågo upp. Himlen var
jämngrå som mörkt järn.
— Nej men! Det var ju månsken nyss! Hur har det hunnit
bli mulet?
— Vet du vad klockan är?
— Nej?
Han visade henne:
— Tre strax!
— Är du tokig? Ha vi blivit galna?
Hon började springa vägen fram, men stannade snart
igen.
— Jag ser väl ryslig ut?
— Ja.
De hjälptes åt att ordna hennes kläder och hennes hår.
Hon hade stora tårar i ögonen. Därpå började de gå igen.
Fortare än förut. Ingen människa syntes i hela parken. Vid
den stora planen nära grindarna sågo de äntligen ett annat
par, som skyndade hem sömnigt och vacklande, med rufsigt
hår och kläderna i oordning.
När de hunnit ur parken på vägen vid Tingshuset, var det
redan ganska ljust. Bakom dem låg mörkret över Haga.
Dimmorna krälade tungt och tjurigt över Brunnsviken; längst
bort vältrade töcknen in i mörkret och flöto samman med de
gråa skyarna till en hotande massa av smutsigt svart. Det
var natten, som långsamt rullade undan med alla hemliga,
farliga gåtor.
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
