Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ellen. En liten historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som lutas över borden, en viskning mellan alla rufsiga
flickhuvuden: Hon hostar blod! Vem var det? — Maria, jaså,
hon har haft det förut. — Hildur ser på henne, Ellen nickar
så allvarligt åt henne, Gertrud kisar under lugg: jaså, nu
igen! — Efter en tid går en lista genom verkstan, man
tecknar tjugufemöringar, vännerna på avdelningen ge ända till
en krona och kontoret, som är firman, skriver flott en femma.
Det är till krans åt flickan och till hjälp åt Marias eller
Ellens eller Hildurs eller Gertruds föräldrar.
Sådant är en mycket stor händelse, ty så smått är för övrigt
allt som händer. Så litet, obetydligt och ynkligt. Det är
absolut ingenting. När dagen är all, har man inga minnen
att leva på, att drömma om. Man har bara en utarbetad,
värkande, mager liten kropp, som man måste lägga så fort
som möjligt, för att få den litet uppmjukad till nästa dag.
Det är hela vardagslivet.
Så lever hon och så leva tusen och tiotusen andra små
gråbleka och färglösa kvinnor i tusen fabriker och
verkstäder runtom i landet. Men det är inte många av dem, som
komma upp till tjugunio öre i timmen. —
Nu höll han på att gå förbi henne! Där kom hon lika späd
och blek som han sett henne alla andra kvällar. Inte alldeles
likadan? Ögonen glänste så onaturligt stora och feberblanka.
— Du dröjde länge? Hur är det?
— Ingenting.
Han tog henne under armen och han kände, att det hade
hänt något. Han visste det.
— Vad är det?
— Äh. Tråkigt.
Nu visste han vad det var. Men det dröjde en lång stund
innan han frågade:
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
