Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ellen. En liten historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man har en liten ljuvlig kvinna. Hon kommer som glädjen,
man vet inte hur. Man har henne i sina armar, i sitt skydd
och värn. Hon är så fin och lustig. Man kysser henne, kan
omöjligt låta bli, och hon spelar med läpparna som barn, när
de få något gott.
Det är mannen och kvinnan. Himlen är nära dem, jorden
djupt under dem och den kära solens ljus är överallt
omkring dem. De hårda stengatorna blomma under deras fötter,
då de gå tillsammans bland människorna och låtsas vara
blyga främlingar för varandra — medan ögonen lysa av
glädje åt deras egen, stora hemlighet.
Men allt sådant försvinner. Det går som glädjen, man vet
inte hur. Man tror, att man har henne och smeker i tomma
luften och ser inte längre hennes goda, klara ögon. Hon går
bort på vägar, som man inte känner. Och när man ser henne
igen, är hon redan långt, långt borta. Hur gled hon undan,
då man höll så fast? Hur ska hon reda sig ensam i allvar
och pina på vägen till de stora ödelanden? Hon behöver
skydd och värn, hon behöver ömhet och smek — men hon är
ensam och hon går bort och hennes väg för henne nedåt, ner
i okända, ohyggliga djup. Lilla barnet går i töckengråa dalar,
dödens skuggor skymta redan under hennes fötter. —
Så ser jag dig. Du går som i tankar, din kjol fladdrar om
dina ivriga steg, ty nu har du bråttom igen. Jag ser din
tarvliga, tunna kappa, som du arbetat dig till med tjuguåtta öre
i timmen, jag ser din enkla, blåa hatt, som du köpte en
middagsrast i den lilla butiken vid bakgatan; den där hatten,
som kostade nästan en halv veckas avlöning. Under hatten
ser jag ditt ansikte. Du är så blek, dina ögon brinna så stora
— det är febern, det är döden. Du går bort från mig, du!
Men ofta vänder du dig om och jag ser, hur du älskar allt,
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
