Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ellen. En liten historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge mannen tiger och ser på honom. De svartgråa,
slitna kläderna, det gulgråa, slitna ansiktet, de borstiga,
hängande mustascherna och de små, vassa ögonen — allt
lösgör sig liksom ur sitt fasta sammanhang, han liknar inte
längre ett berg, han liknar en människa, som lider grymt.
Nu är det sagt. Nu vet man, att Ellen är sämre. Om hon
kunde få komma hem, så blev hon kanske bättre, för det har
man sett förr.
Barnen sluta leka, hustrun slutar ställa med spisens
slamrande ringar; arbetaren sträcker avvärjande ut sina trötta
händer:
— Hur skulle en kunna det? Var skulle hon ligga? Ska
en inte tro, att hon far bättre på sjukhuset, än hon skulle
göra här?
— Jag vet så väl, att hon vill dö hemma, säger modern
och hennes stora, goda ansikte blir vått av gråt.
— Dö? Inte är det fråga om dön, inte! Vem har talt om
det? Du tar då till! Men hur ska du kunna med att sköta
henne ensam? Ellen måste lyftas i sängen till allting, så dålig
som hon är. Och så hostan om nätterna. Hur ska en kunna
sova? Och hur ska en orka arbeta om dagarna, när en inte
får sova om nätterna? Och småbarn till! Du vet vad
doktorn sa, hörde du inte vad doktorn sa, du måtte inte förstå
vad man säger, hur kan du tänka dig det? Det är farligt
för barna med smittan, sa han. En står inte till svars för’et.
En sträver inte me’t. Det blir för mycket. Aldrig i livet straver
en me’t.
När detta är sagt, har han ingenting mer att säga. Det var
sakskäl alltihop, och han är van att debattera. Ändå vet han
likaväl som någon, att inte ett ord av vad han sagt hörde
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
