- Project Runeberg -  Valda verk / 1. Ellen - Vattendroppen - Litterära storverk i västficksformat /
69

(1940-1941) [MARC] Author: Martin Koch
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ellen. En liten historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

steg så småningom upp ur hennes innersta och blandade sig
med andhämtningens stön.

Detta är hjälplöshet! Intet motstånd möjligt, ingen tröst,
inte den minsta lindring i plågan. Ingenting att göra, bara
se på henne, medan förtvivlad hopplöshet fyller hela ens
själ med töcken och dimma.

— Har du ont?

Hon flyttade stelt sin blick till honom. Det var ett
förfärligt svar.

Ständigt vreds hennes huvud fram och tillbaka, fram och
tillbaka. De rosslande andedragen påminde om det stackars
överkörda djurets klagan. Arbetet blev allt värre. Allt tyngre.
Allt långsammare. Äntligen låg huvudet stilla. Orörligt stelt.
Blicken var liksom stucken fast i något, som ingen annan
kunde se. Det hesa rosslandet slutade inte. Allt längre blevo
de tysta mellanrummen. Men de upphörde inte.

Kommer inte den gamle med släggan? Barmhärtigheten,
förbarmandet? Tiden går inte längre rätt fram, den stupar
inte längre ner, den har stannat på djupets botten, den står
stilla. Åter känner den unge mannen samma fega lust att
springa bort och gömma sig för att slippa se och slippa höra
detta.

Då lade modern sin hand på hans axel. Förstod hon, hur
feg han varit ett ögonblick? — Nej, hon grät bara. Den stora
kvinnan lutade sig mot honom och grät i sitt hjärtas
ensamhet. Och plötsligt tänkte han på, att i ett berg någonstans
utanför staden gick en liten arbetare och borrade och sprängde
för att bygga en grund. För att göra något. För att kunna
leva med de sina. Och den unge mannen böjde sig ner och
smekte sin döende lilla kvinna, smekte döden. —

Äntligen andades hon inte mer. Ögonen stirrade
orubbligt rätt fram. Tystnaden blev så lång, att det måste vara

69

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:02:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kochvalda/1/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free