Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ellen. En liten historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu är du alltså inte längre rädd, att din ljuva
söndags-dröm ska bytas bort till vardagsträldom, att den gyllne
nyckeln ska förlora sin hemliga kraft, för att du säger det
förbjudna? Nu är din saga slut, du lilla blyga tös, och leken
är slut och barnet ska gå hem till det förtrollade slottet om
kvällen; vila i silkesäng, sova på svandun, drömma om det
vackraste och finaste, det som i alla fall varade ända till natten
kom, ända in i mörkret. —
Var det domen? Den unge mannen grät som ett hjälplöst
barn. Och det var mörkt i rummet, mörkt kring de båda
människobarnen, som älskade varandra.
Modern kom hastigt in från köket. Hon skyndade fram och
tände lampan.
Flickan låg stilla. Motståndet var slut. Hopsjunken under
täcket hade hon stannat i sin sista rörelse och gav sig
viljelöst åt våldet. Hon såg upp igen med samma stenhårda,
onaturliga blick, som kom liksom ur ögonhålornas djupaste
botten.
Den gamla arbetarhustrun började gråta högt. Hon talade
till flickan med osammanhängande ord. Kärlekens språk,
kvinnornas eget språk utan tydliga ord; de glömma det inte
ens i dagens tunga arbete. En moders farväl till barnet hon
fött med glädje och pina och givit människolivets glädje och
pina i arvedel; farväl till barnet hon jollrat med och lärt
att tala — hur lika äro inte de första orden och de sista
mellan mor och barn! Lika formlösa, lika famlande i oändlig
kärlek. — Flickan låg orörlig med samma stickande blick
rätt fram. Nu började hennes huvud vridas fram och tillbaka
på kudden, fram och tillbaka, oupphörligen. En hes jämmer
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
