Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ellen. En liten historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När en människa dör, är det inte endast hon själv, som
går bort. Bitar och stycken av andra människor följa med;
allt det som varit hennes hos de andra, det vissnar ner och
skölj es undan.
Man vet det inte först, medan tröttheten ännu värker i
kroppen, sedan den kära slutat. Men snart känner man, att
något är dött inom en och måste skaffas bort ur själen. Det
är allt, som varit hennes. Alla sådana tankar, ord och minnen,
bort måste det, har ingen mening mer; halm utan korn och
kärna, bort måste det! Men det sitter fast, det vill inte dän.
Det är som om den kära själv tiggde att få vara kvar, att inte
bli jagad undan. Bort måste du, som varit min älskade, bort
måste du ur mitt hjärta, om jag ska kunna leva! Jag ville
ligga vid dina döda fötter och gråta och skrika, men jag
härdar min rygg och spänner mina knän och törs inte tänka
på tårar. Jag känner en bister glädje, när jag märker min
styrka. Det är fara och äventyr i detta, ty något vill brista
inom mig; jag måste hålla mig hård för denna faras skull.
Ännu lever jag.
Det brister naturligtvis. Jag visste det.
Jag måste släppa loss en liten tanke, som ligger som en
kvarnsten och nöter och mal i hjärnan: det är jag, som är
död. Jag har legat, där du låg. Det var mitt eget arbete med
döden jag såg hos dig.
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
