Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ellen. En liten historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mat i mun för dan och kläder under den tid som gått. När
man inte längre orkar, då har man ingenting, ingen mat
och inga kläder. Det är de andra, som tagit det man själv
skulle ha haft efter ett helt livs arbete. När vi bli starka nog,
är det vi, som ta förtjänsten. Men det dröjer. Vem får se den
dagen? Våra barn, jag har snart inga kvar, jag, och vad har
jag då levat för? Arbeta måste man, nytt arbete måste man
söka jämt och när man gjort något, får man behålla nätt
och jämnt så mycket, att man orkar leva. De rika ä efter
en som vargar i skogen och sliter ifrån en det en har och låter
en inte behålla så mycket ens, att en kan freda sig för
ålderdomen. Hur ska det gå då, när en blir ensam och inte orkar
mer och inga barn har kvar och ingenting, inte en smul för
allt vad en arbetat och trälat? Det går inte alls, förstås. Det blir
slut tvärt och så i jorden bums; det måste bli så, för en strävar
inte me’t, det är säkert det, och vem sir för resten efter hur
det blir med oss? Nej, äta och ätas, det är alltihop, det; så
är det bland vargarna i skogen och så är det bland
människorna ock, både fattiga och rika.
Himmelens Gud, vilken fattigdom i våra glömda själar!
Vilket armod bland de svultna andarna!
Våra stormän gå i bergen och söka de högsta topparna, där
de kunna se ut över de vidaste vidderna. Från bergen ropa
de sina gåtor ner till oss, dunkla gåtor att lösa, medan vi vila
efter dagens arbete. Ingen av oss gitter grubbla över sådant.
Vi kunna inte veta, hur stormännen vilja, att gåtorna skola
lösas; det som för dem var visdom i går, kalla de i dag för
enfald. Vi här nere i mörkret, hur få vi leva? De trötta falla,
de sjuka dö och stenar ge vi i stället för bröd. Ingen har det
levande ordet, ingen ger oss mod att leva vidare. Vi äro gräs,
som vissna i öknen till ingen nytta. Vi blomma och tro att
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
