Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur litterära storverk i västficksformat. En okynnesbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mitt bland folket, började han tala, okonstlat som ett barn,
utan en tanke på att hålla någonting tillbaka, utan en känsla
av blygsel att visa det man brukar dölja så väl, att det
aldrig får nås av en annans blick. Han tycktes lyssna till sig
själv med stilla undran. ”Jag visste ingenting”, sade han,
”jag tänkte mig det så annorlunda.” — Folket hörde honom,
stelnade för blotta röstens ton, fångade orden och förstod.
”Liv, liv”, sade han, ”nu vill jag förtro mig i dina händer.
Anklagat dig har jag, givit dig i bitterhet onda namn,
förlåt mig, o liv! Nu vill jag åter förtro mig åt dig som ett
barn förtror sig åt sin vårdare. Vi fattiga människor, vad
veta vi? Jag har talat och skrattat, jag som andra, jag har
tänkt på mitt och trott att det var mitt, det verk jag
skapade med mina händer, de vingar jag gjorde mig av trä
och väv. Aldrig hörde jag, hur stegen nalkades, aldrig såg
jag, hur osynliga händer grepo fast mitt liv och förde mig
emot döden.” — I kretsen omkring honom började man
förstå vad man hade framför sig; kvinnorna gräto, männen
stirrade tysta ned mot torgets stenläggning. Beträffande
flygaren, kände han dunkelt, att han besått ett stort prov och
räddat sitt innersta väsen. Han visste icke, om det var orden
från de första, trevande försökens tid, som åter stego upp
i virvlande dans mot hans läppar, eller om det var det
mognade livets tankar, som spredos nu i tystnaden, liksom de
rostbruna löven om hösten kunna föras rätt ut i rymden av
någon vind med tunga, isiga vingar.
”Genast jag steg upp i maskinen och grep om rattens
vänliga handtag, sög en längtan sig fast vid mitt bröst,
jag ilade uppåt, luften sjöng för mig under farten, och jag
tänkte: ingen kan veta, hur högt mina vingar bära. — Mot
solen flög jag, pilsnabbt och snörrätt steg jag uppåt som
en falk på stillade vingar, glidande in i den djupblåa himlen;
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
